OM Haglunds Gård
- Hallingebergs Prästgård -
Jorden vi lånar och livet vi valde
Gården
Vi äger inte gården, den arrenderas/hyrs med ett arrendekontrakt som löper på 5-år i taget. Gården har ca 80 hektar (ha) som vi använder och en massa skog som sköts av markägaren. De 80 ha som vi brukar fördelas på ungefär 40 ha åkermark, där vi odlar gräs, klöver och ibland spannmål som ensileras i vita plastbalar eller torkas till hö. Resterande 40 ha är naturbetesmarker. Det innebär att det är marker som inte passar att jordbearbeta med plog eller dylikt. De flesta betesmarkerna vi har är varierande i sin karaktär med träd, ängar, buskar, stenar, lite sumpiga, lite torrare och med stor variation av örter, gräs, buskar och annat som går att äta - för en ko. Djuren går på betesmarkerna mellan april och november, beroende på väderlek.
Vi som driver gården
En resa från bord till jord
Året var 2015, vi hade renoverat två hus, satt tre barn till världen, jobbat hårt för att göra arbetsgivare och kunder/elever nöjda. Jag fick nys om en gård som eventuellt skulle bli ledig, inte till salu, utan ett uthyrningsobjekt, eller gårdsarrende som det heter på fackspråk. Det innebär att man hyr jordbruksmark, hus och ladugård med en arrendeperiod om 5 år. I mars 2015 postade vi det underskrivna avtalet som förändrade våra liv, nästan över en natt.
Det började egentligen med att vi inte ville åka hem. Hem till stan på söndagkvällen när vi tillbringat helgen i vårt sommarhus på landet. Vi ville vara kvar, nära naturen, där djur och vi själva trivs bäst. Inte packa mat och kläder varje fredag och söndag. Vi hade odlat lite jordgubbar, skördat några fruktträd och hallonbuskar men inte provat något i större skala. Livet byggde på att hjälpa andra att nå sina mål och för att sedan använda lönen till att konsumera. Vi hade gott om mat på bordet, direkt från affären snyggt plastemballerade, i både ett och två lager. En hund hade vi haft, i och för sig en stor Schnauzer men där slutade våra erfarenheter av djurhållning. Oj då jag glömde marsvinet, och det gjorde barnen också väldigt fort! När jag väl presenterade idén om att bo på en gård trodde jag inte att familjen skulle vara öppna för en så stor förändring. Men ett fint hus, skapligt iordning både ut- och invändigt, stora rum till barnen och med en fin utsikt över landskapet, öppnade sinnet på alla i familjen.
Till en början jobbade jag heltid som rådgivare och skötte om gården på fritiden. Men redan första vintern blev vi av tillfälligheter djurskötare åt 80-90 mjölkraskvigor som saknade husrum efter en ladugårdsbrand på gården Ogestad. Det var en rivstart. Upp tidigt på morgonen, innan jobbet, sedan ladugården igen efteråt. När det sen skulle iordningställas stängsel på våren och skördas gräs på försommaren blev det ingen tid över. Tjejerna var nöjda eftersom det hade flyttat in två hästar i ett av stallarna och sonen tyckte det var lyxigt att meta i sjön och gosa med katten. Lina, jobbade på som vanligt som lärare, men hjälpte till då det behövdes vara två i lantbruket.
När kvigorna fått ett eget stall på hemmagården flyttade det in 30 anguskvigor på gården. Ett inköp av min kusin som under flera år byggt upp en Svart Angus-besättning. Några av kvigorna var dräktiga så det väntades kalvar under våren 2016. Kalvningarna gick tungt. Den första kom för tidigt, död visade det sig. Hade ingen erfarenhet och inget trådlöst headset. Telefonen låg i halmbädden med högtalaren på med kusinen i andra ändan medan mina armar letade efter klövar att dra i, i kons andra ända, om man säger så. Kon klarade sig i alla fall. Det blev fler problematiska kalvningar den våren. Lina och jag hjälptes åt och satt det ännu hårdare så kom grannen och hjälpte till. Så lycklig man kan vara när ett liv kommer till, lika förtvivlad, värdelös och tveksam var jag när det slutade med en död kalv. Jag var nära att ge upp. Senare visade det sig att tjuren som betäckt mina kvigor gav alldeles för stora kalvar. De senaste åren har vi kört med ett säkert kort: Emil. Han ger små kalvar som är pigga och vill dia så fort de rest sig. Emil, han är en riktig häradsbetäckare. Han flyttar till vår gård i Hallingeberg när han har gjort sitt på gården Stora Sandered utanför Loftahammar. Han ser inte ledsen ut när han kommer åkande nerför backen och kossorna möter upp med råmande och kråmande.
Jag insåg efter några år att gården är för stor för att vara en hobby, men kanske liten för att leva på. Men 2019 tog jag klivet, från att vara anställd av Hushållningssällskapet, till att vara enbart egen företagare. Det är där vi är nu med idéer och målsättningar om att producera mera och konsumera mindre. Jag säger Vi för jag ”plågar” min familj rätt hårt då jag vill diskutera mina idéer. En sån idé är försäljning via REKO-ringen. Varför sälja allt kött vi producerar till slakteriet!? REKO-ringen ger möjlighet för många producenter att sälja sitt överskott av närproducerade, högkvalitativa produkter till konsumenter i närområdet. Därför har vi nu börjat sälja nötkött i detta facebookforum och planerar att utveckla och komplettera verksamheten med bland annat försäljning av hö och ensilage samt anordna aktiviteter för barn och vuxna. Resan från bordet i stan till jorden i Hallingeberg är inte spikrak och ännu inte särskilt lönsam. Men det känns rätt och det är värt mycket.
Tack Lina, Agnes, Ellen och Vidar för att vi är där vi är idag.
/Kjell Haglund, Juni 2020